God Kväll!

För er som minns, så skrev jag i ett tidigare inlägg om att mitt liv kanske skulle förändras rätt drastiskt inom kort. Nu verkar det faktiskt som att det lutar åt just det hållet :) Det verkar vara näst intill 100% klart, och ämnet det handlar om är något som faktiskt upptar den större delen av mitt liv, nämligen jobbet. Jag har (för er som inte visste) jobbat skift i över 15 år nu, och det har tagit ut sin rätt på allvar. För ett tag sedan skadade jag ryggen på jobbet, och det gjorde att jag på allvar ville sätta punkt för den här delen av livet, iaf för ett längre tag.

So, som en skänk ifrån ovan har jag blivit erbjuden att gå ner på dagtid från mitt nuvarande 5-skift. Goodbye eftermiddagar, nattskift, och framför allt : Goodbye alla djävla 12-timmars helgskift! Jag säger även auf wiedersehen åt mitt nuvarande fysiskt krävande arbete. Förvisso får jag säga au revoir åt de riktigt tunga lönespecarna, men för hälsans skull känns det som om jag skulle kunna torka rövva med dem just nu. Istället säger jag terve åt ett helt normalt liv, ett sånt som många av er icke skiftarbetande människor har. Jag säger även salam till ett mycket lättare arbete, och kanske kan jag tom säga yia sou åt alla vänner som jobbar som normala människor :)

So, förutom att bli informerade om en betydande livsförändring för mig, så har ni även lärt er att säga hej och hej då på ett antal olika språk. Hur som haver, för mig är det här en otrolig lättnad på många vis. Åratal av missade helgroligheter, åratal av stress och sömnbrist, migränanfall och diverse led/muskelproblem kommer jag nu att säga hej då till. Även om det här till en början bara handlar om X antal månader så känns det som en Lottovinst. Jag har verkligen saknat att leva som ”alla andra”. Jag har saknat att kunna driva kroppen i normal dygnsrytm.. Ja, jag har nog saknat den världen där dagar faktiskt är dagar, och där nätter är något man faktiskt nyttjar till sömn.

Det kanske inte låter så speciellt i era öron, men prova gärna själva att jobba skift så blir ni snart varse om vad det faktiskt gör med kroppen. Nu hoppas jag verkligen att det här går igenom, och att inget skiter sig i sista sekunden. Skulle det mot alla odds gå snett kommer jag att trycka i mig ohälsosamma mängder laxermedel och belöna ansvarig chef med en gränslöst mysig jättepudding på dennes skrivbord.

Nu håller vi tummarna in i det sista :)

//Z

I samband med föregående artikel tänkte jag bara posta början på allt.. eller ja, snarare där min bloggvärld började. Eller ja.. *harkla lite*, snarare där det första officiella blogginlägget skapades. Jag började skapa en form av blogg 1995 (långt innan begreppet egentligen fanns), i form av en datoriserad dagbok. Men men, det är en helt annan historia. Nu tar vi och lutar oss tillbaka i soffan/stolen/pottan och tar en kik på där allt började en gång för relativt länge sedan, nämligen den 28:e November 2006. Lean back & prepare to cry, sen kan du klicka:

>> här <<

Läser du sedan inläggen baklänges så bör du snabbt förstå hur mycket som faktiskt hänt under dessa år.

[Edit : Läs inte inläggen baklänges, det blir bara jobbigt & dumt, utan läs dem bakåt i kronologisk ordning :) ]

Enjoy.

//Z

So, i samband med det sviktande bloggbesökarantalet, samt de diverse ”klagomål” som framförts till mig personligen (skrivbristen u know), tänkte jag göra en liten och väldans lätt analys av det hela. Varför är det som det är?  Har jag gått helt under jorden med knattrandet? Är jag helt enkelt totalt cybersuperduperoffline? Eller är jag bara efterbliven?

Let’s face it…

Mitt bloggskrivande dalade med sällan skådad effektivitet strax efter att jag träffat min älskade Anna. Jag menar inte det här som något negativt, men så är det faktiskt. Jag har själv suttit och funderat över varför jag inte skriver så mycket många ggr, och ovanstående har som sagt hjälpt till rejält. Folk kommer fram på jobbet och undrar vad som hänt, det frågas i mail och i chattar på Facebook. De flesta undrar om jag mår dåligt på ett eller annat sätt av någon anledning. Så är det verkligen inte kan jag tala om, snarare tvärsom! :)

Trends…

Ja just det ja.. Förr om åren när jag mådde som en flamberad bajskorv emellan varven hade jag en tendens att uttrycka det i bloggen lika ofta som jag rapar. Ju sämre jag kände mig, destå fler spaltmeter av text kanaliserades. Sen jag öppnade denna blogg har det dock gått rakt uppåt i livet, och jag har varit ganska lagom med knattrandet. Nu för tiden är det gapande tomt på denna adress, så ni kan ju bara tänka er hur fint jag mår då :) Skämt åsido, bra som fan mår jag, men det finns även andra anledningar till att skrivandet har begränsats…

No more lumps…

Kryptiskt värre eh? Nah, egentligen inte. Som singel spenderade jag en del tid med att sitta om kvällarna och fundera på både ditt och datt. Man hade helt enkelt mycket tid för sig själv och sina tankar. Allt som oftast fanns det ett ämne eller två som låg och skavde i kastrullen, och då var det trots allt bloggen som fanns närmast till hands. Nu spenderar jag det mesta av min tid tillsammans med Anna, och det blir liksom inte mycket tid över till att klumpa ihop nystan av tankar som ligger och gror. Mitt behov av att uttrycka mig i text avtar naturligt helt enkelt. Det mesta av pannveckandet pratar jag om med Anna, så bloggen blir istället någon slags sekundär källa när annat inte duger…

Don’t worry…

Be happy! Jag fortsätter skriva här allt eftersom, och kanske får jag något av mina berömda ryck och spyr ur mig något extremfilosofiskt någon dag. Jag tänker dock inte sitta här och knattra helt och hållet utan mål, det lämnar jag till andra som finner det intressant. Ska jag skriva något, vill jag helst känna att det har någon form av kvasilitterärt värde för mig…

So, until next time:

Jag mår skitfint, och om jag av någon anledning börjar uppdatera bloggen 14 ggr om dagen så vet ni att det är på väg att gå åt helvete :)

Lev väl, och glöm för all del inte att släppa er ett par gånger om dagen.

//Eder Z

…åter från affären, laddad med Chilinötter, ett par Heineken och mat ifall älsklingen vill ha ikväll. Nu fortsätter vi på föregående tema:

…and everybody in the house lemme’ hear ya say MEOW!…

Vem fan gör en spalt åt sin katt? Jo, jag gör och det av en anledning. Min lilla kisse fyller 14 i år, men det är inte det som är viktigast. Viktigast att berätta är att hon öppnat upp sig för min flickvän på ett helt makalöst vis. Lilla Shira har alltid varit ganska reserverad mot människor i allmänhet. Ingen får lyfta henne, ingen får klappa henne utan hennes eget godkännande! Hennes ”trusties” har varit skarpt begränsade tills hon träffade min flickvän. Med en helomläggning som mest liknar en total menyförändring på restaurang i jämnförelse har det lilla livet totalt förälskat sig i Anna. Är hon inte vaken och leker med henne, jagar och busar (vilket Anna fortfarande är livrädd för :), så ligger hon tryggt och sover bredvid, på, under eller var fan som helst, bara så länge det är i närheten av min flickvän :). Jag tycker det är jättemysigt :)

…(outside news)… En stilikon går i graven…

Herr Onkel Kånkel passade under sommaren på att avlida i en hjärtinfarkt. Den kulturprofet för alla minoritetshumörutövare har på ett eller annat vis betytt väldans mycket för väldans många. Somliga känner säkerligen för att kasta gödsel på mig just nu, men tänk då som följer : Hur många av er har inte suttit och småfnissat åt en Onkeltruddelutt under åren? Inte? Skit på dig ärligt talat, vågar du inte erkänna det öppet så kan man ge sig fan på att du gjort det i smyg. Denne underfundige herre kunde verkligen driva med precis allt och alla! Det var litegrann som gråsossarnas valmanifest ”Alla ska med!”, fast verkligt! Förvisso kan jag inte med att man skämtar om pedofili, men i övrigt bryr jag mig inte så mycket. För att citera den gode Onkeln: ”Det som är fel är att inte låtsas om dem, som om att de inte fanns..” Håkan Florå (som Onkeln hette), blev 47 år och lämnar efter sig ett delat Sverige, där somliga spyr ut sin avsky, och där andra geniförklarar honom. Själv väljer jag bara att garva åt det som varit, medan resten av er kan hålla käft.

…and the nerdy news…

På Blizzcon för ett par dagar sedan utannoserades den nya World of Warcraft Expansionen : Cataclysm! För alla 11 miljoner + spelare var det här säkerligen en stor dag! För mig som casualspelare (jao, still not raiding after WotlK), kommer denna expansion som en skänk från ovan. Det vi kommer att få uppleva är en återgång till den ”gamla” världen. Blizzard kommer att introducera ett enklare system för items (som det var från början), och många andra saker. Jag vet inte om det är nostalgins vindar som får mig att tycka att det här är bra, men efter all extrem statistikvärdering, formler och allmänt bollande så känns det skönt med en återgång, dels till orginalstatsen för att bedöma items, och framför allt : Orginalvärlden! Jag tror att det här kan bli riktigt bra, även på casual level.

… my floors, where are my floors?…

För er som följt bloggen så vet ni att jag drabbades av vattenskador i början av Juni månad. Tror ni att det är klart? Nej! Nix pix smurfolix, det är inte klart. Förvisso är golvet uppgjutet och fixat, men inga mattor är inlagda. Jag (vi), har alltså bott så här i snart 3 månader. Tror ni att det är skoj? Nej, bortsett från den obekväma livsstilen så väntar jag fortfarande på den ekonomiska smällen. Jag börjar bli riktigt uppgiven inför det här ärligt talat. Saker och ting har skötts kvasiproffesionellt to say the least! Efter detta helvete kommer jag byta försäkringsbolag direkt, och det vette fan om jag inte flyttar här ifrån på kuppen…

…and a breath of the good news…

Vi slutar där vi börjar… När det gäller jobbet kan saker och ting komma att ändras drastiskt för mig med lite tur. Går det som jag vill kommer jag att få uppleva en verklighet jag inte känts vid på över 15 år, och jag kommer äntligen att få vila ut som normala människor. Håll tummarna för mig! Jag har ingen aning om hur det kommer att sluta, men jag hoppas.

//Z

Ja, man kanske ska försöka prutta ur sig ngt kreativt då.. efter en hel del bloggslöande. Just nu är jag återinjicerad i samhällssystemet, tillbaka i arbetet, tillbaka fastnaglad vid maskineriet. Låter som en ganska pessimistisk verklighet eller hur? På många sätt är det tyvärr så eftersom starten efter semestern har varit mer än lovligt hård. Jag hann knappt börja jobba ordentligt innan jag sabbade ryggen och blev sjukskriven till att börja med. Skiftgången var svår att rota in, sömnen och humöret blev lidande… men men men… halt! Låt oss gå tillbaka lite i tiden och titta på saker som hänt under sommaren istället. Vad hände egentligen? Jag ska ta och lista några prylar som dels rör mig själv personligen, och ett par saker som jag uppmärksammat som intressant. Let’s give it a go..

…The end of  lonely nights…

Jag tycker att vi börjar med det allra viktigaste! Sommaren 2k9 var tidpunkten då jag bestämde mig för att överge singellivet på allvar igen. Den här sommaren träffade jag Anna! Ibland hittar man kärleken där man minst anar det, och jag kan inte låta bli att förundras över hur livsöden knyts samman i de mest enkla av situationer. Vi har trots allt jobbat på samma ställe i X antal år, men inte gjort annat än att spendera tiden med att gå förbi varandra, och kanske på sin höjd bjudit på ett formellt ”hej” i någon form. Från det, via ordväxlingar via Msn och telefon till vad som är nu… En av dessa gröna trådar i ett rött nystan.. Ja , jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det hela, men glad är jag. Anna är en ung, vacker dam som jag sett växa varje dag jag varit tillsammans med henne. Från att ha varit blott en människa i mängden har hon vuxit till en kvinna som jag lärt mig älska av hela mitt hjärta. Hon har så många vackra sidor under sitt tuffa yttre som är värda att omnämnas, en närhet, rakhet och uppriktighet som saknar motstycke. En kärlek, värme och närvaro som konstant får mig att förundras. Att somliga människor valt att tycka illa om henne är för mig helt främmande. Jag är helt bestämd på att man vill göra någon illa med avsikt om man inte vill se mer av det som verkligen är Anna.

Hon är min, och varje dag jag får vara med henne är en dag som gör mig lycklig. Tack för att du finns älskling.

…the neverending Rumbatrain…

Andelen brakpartajer har av naturliga skäl minskat markant för min del. Jag har spenderat mycket mer av min tid tillsammans med Anna istället för att köra ”All night long” partajer med oändligt dryga baksmällor som följd. Hey, visst jag lever fortfarande och kör ibland en punkarfylla här och där, men de är som sagt avsevärt färre än förut. Till alla er som undrat över vart jag tagit vägen : Jag sa att jag skulle lugna ner mig när jag skaffade flickvän igen, och på den vägen är det. Jag ämnar inte ändra på den punkten alls, och jag saknar inte de eviga helgfesterna (som kunde bli alldeles för många). Jag finns, men jag väljer att finnas tillgänglig på lite mindre basis än förr, live with it.

…Ay, smile for the camera will you…

Fotografmässigt har det här varit en stor sommar för mig. Tusentals foton har blivit tagna, flera av dem på uppdrag, och X antal betalda sådana. Just den här sektionen har blivit väldigt markant denna sommar eftersom Emma & Nicko (bless u both) har gift sig. Jag har fått äran att delta i svensexor, arbeta som fotograf under trippelbröllop mm. Jag menar : Trippelbröllop! Hur många får ens uppleva ett sådant under sin livstid? Jag fick se 2 stycken jättefina vänner gifta sig, och dessutom fotografera allt som hände under den dagen. Det ska sägas att det var mycket stressigt med koordination och allt, men det var det värt. Fotografmässigt har jag lärt mig fruktansvärt mycket under denna sommar, och nu har jag äntligen släppt alla semiautomatiska lägen för att fotografera 100% manuellt, ända intill fokusering. Det är ett livslångt lärande precis som min gamla musik, men fotografi har en dimension extra. Den är direkt belönande! Jag vill passa på att tacka för alla fina fototillfällen jag fått under sommaren (tack vare andra). Det har varit magiskt, och väldigt lärorikt.

Jag ska nog göra en part 2 av det här inlägget, för jag lär pysa till affären en sväng.

På återseende:

//Your Z

Jo jag vet, men jag har helt enkelt inte haft någon ork att skriva om något vettigt. Jag återkommer helt enkelt när inspirationen behgagar visa upp sig igen.

//Z